Ett gott sammarbete!

När hela ens kropp fungerar som den ska tror man att man ska klara av vad som helst och aldrig ha några begränsningar som man inte kan åtgärda.

För tre år sedan när jag fick min astma fick jag känna på att vad kroppen vill och vad ens vilja vill är inte alltid är samma sak. Plötsligt förstod man att kroppen var som en maskin och för att fungera och vara uthållig är det många faktorer som måste finnas med som bränsle. Det är först nu jag inser att jag har vissa begränsningar pga av olika saker som kroppen har råkat ut för och att jag därmed behöver mer vila, mediciner, motion och så vidare för att den ska fungera. Det som hela tiden har varit svårt att inse tiden efter att det konstaterades att man hade astma var att kroppen inte orkade hänga med i samma tempo som tidigare. Är man iväg några dagar, tar det nästan lika många dagar för kroppen att återhämta sig. Det är skillnaden mellan en frisk kropp och en kropp som har råkat ut för någon typ av sjukdom/trauma, vanligtvis räcker natten för att kroppen ska återhämta sig men det gör den inte för mig. Detta har varit ett dilemma ibland när det är så mycket man vill hänga med och göra, det är inte alltid lätt för den som frågar att förstå vad som menas när man säger att man inte orkar för man är "trött". För det mesta vet jag nu vad min kropp orkar och inte orkar, men ibland är fortfarande viljan för dumt stor.

Tänkte berätta lite om min dag hittills Den började med en rejäl sovmorgon, insåg när jag vaknade vid nio att näsan hade börjat rinna och att en sprängande huvudvärk hade infunnit sig. Gick upp och tog två Alvedon och kröp ner i sängen igen, vaknade vid kvart i elva igen och då kändes det bättre, det är skamligt att man sover bort halva dagen men ibland behöver man nog det. Lätt att göra det till en vana när man inte har några tider att passa, men det ska inte bli en vana för mig. Tror att det är viktigt att man kommer upp i någorlunda tid för att känna skillnad mellan helg och vardag. Kom ut till ett slagfält av Nellys leksaker, insåg att det var mattes sak att ta tag i det. En del av vardagsmotionen iallfall. Äntligen kom systern och Nelly upp, var dax för frukost/lunch. Efter olyckan skadade jag som sagt min högra hand, vilket har gjort det besvärligt att utföra saker med den handen. Ibland är det jobbigt att behöva be om hjälp, även om man inser att man inte klarar det på egen hand. Försöker göra så mycket jag kan själv, de som känner mig vet ju att jag är rätt envis. I allafall bestämde sig jag och syrran för ett teamarbete, vi fick för oss att baka scones. Jag blandade i grejerna och syrran knådade degen. Får lov att säga att resultatet blev strålande. Vi kunde sedan avnjuta en god måltid framför Ellen. Eftermiddagen består av en promenad och kel med Nelly.

Ha det bra tills vi ses igen!

Kramar