Varför är livet så hårt?

I morse/förmiddag när jag läste tidningen och åt frukost fick jag ett samtal från en enhetschef i Sölvesborg som ville ge mig jobb i sommar. Slängde in tre ansökningar nu i februari för att jag hoppas att jag kan jobba lite i sommar, men trodde inte att de skulle ringa så snabbt. Förklarade min situation för henne och sa att jag måste höra vad rehab bedömmer läkning och så, känns inte rätt att ta jobbet utan hon vet om min situation. Inte snällt att låta henne stå utan folk i juni om inte jag kan jobba. Ville så gärna säga ja, vill använda det jag har lärt mig. Det är väldigt hårt att se alla sina klasskamrater få jobb och utvecklas, man vill ju vara en av dem. Jag hoppas att rehab säger att armen ska bli bättre, för chefen var så snäll att hon skulle ligga lågt till första veckan i april för att jag skulle få en chans att höra av mig. Hon erbjöd även att jag kunde jobba lite mindre om jag ville och behövde det, vill vill vill... Varför kan inte det ske ett mirakel hos mig? Jaja, bara att vänta.. nästa steg är ju rehab...

LOVE...