Varför klagar jag ibland..

Igår var vi ju på ALS-galan, som fem tjejer hade ordnat som sitt projektarbete. Anledningen till denna gala var ju att en av tjejernas pappa hade gått bort i ALS i höstas. Galan var blandad av sorg, glädje, musik i variation. Många av oss som satt där tänkte nog vad fan har vi att klaga på?
Jag fick nästan dåligt samvete varför jag tycker livet är jobbigt och att man har känt sig allmänt drabbad. Jag har ju inte förlorat någon av dem jag tycker om, förutom Disa då som betydde väldigt mycket för mig, det är ju faktiskt så att ett djur kan stå närmare en än en släkting som aldrig bryr sig gör. Jag har inte heller fått något som leder till döden, vilket måste vara en otroligt jobbig känsla att veta om när man drabbas av ALS. Så sammanfattningen av galan kände jag enbart en oerhörd tacksamhet att jag har så många som bryr sig och ställer upp för mig hela tiden. Jag kände även att jag knappast har rätt att klaga, eftersom det är bara att anpassa sig till en ny vardag. Tyvärr är det ju lättare sagt en gjort, men jag ska som sagt inte klaga mer. Känns inte som man har rätt till.. Egentligen kan man inte tänka så som jag gör nu. Så brukar jag säga när kompisar och nära tänker så när de klagar till mig. Då säger de jag har ju bara ont i halsen, det är ju ingenting jämfört med dig. Brukar säga då att det är ju lika stort för dig som mitt problem om du inte har råkat ut för någon större händelse. Man jämför ju alltid med saker och ting som har hänt tidigare, det gör hjärnan automatiskt.

Tanken med detta inlägget är att man inte ska ta saker och ting för givet, man kanske inte har så lång tid kvar tillsammans eller samma förutsättningar. Därför gäller det att ta vara på dagen och leva den som den sista.

En bit av texten från Jonas Gardells -Aldrig ska jag sluta älska dig
(var med igår på galan)

Aldrig ska jag sluta älska dig.
Du är allt jag har och allt jag ber om.
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig.
Att du är där för mig som jag är här för dig.
Ge inte upp!