Idag har det varit strålande sol här och jag och Ida har legat på soldäck och bara solat. Lilla Nelly ville ju också ut, så vi selade henne och tog ut henne med till soldäck. Jag har ett flexikoppel som jag kopplar henne i, så oftast trär jag bara själva hållaren till kopplet på en pinne. Sen springer hon runt och jagar småkryp i gräset. Men efter en stund blev jag trött på att sola, så därför gick jag runt och höll i kopplet istället, så hon kunde springa var hon ville. Bakom vårt hus och gräsmatta har vi ett berg som angränsar till trädgården, vilket Nelly brukar vilja upp på och klättra lite. Idag hann jag inte med att spärra kopplet tillräckligt tidigt när hon tog ett språng mot berget. Ju mer jag gick närmare henne desto längre upp kom hon ju, vilket ledde till att jag fick börja klättra efter, enarmad som man är och med dålig balans. När jag äntligen hade kommit fatt henne och hade henne i famnen, insåg jag hade jag inte kunde klättra ner med henne i famnen... Började ropa efter hjälp, eftersom jag visste att Ida satt och solade på andra sidan huset. Tror ni någon kom? Tog typ evigheter innan mamma hörde mig ropa och de båda kom till undsättning. De fick hjälpa både Nelly och mig ner.. Sen var det en helt slut Therese som satte sig i solstolen igen och tog en rejäl tupplur. Sådana äventyr är riktiga energitjuvar.
Ikväll har vi varit ute i Wägga hela familjen och ätit, mysigt! Det är verkligen förknippat med sommaren!
Veckoplanering!
Måndag: Balansträning + bad och kuratorn.
Tisdag: Smärtkursen
Onsdag: Balansträning + bad
Torsdag: Smärtkursen
Fredag: Malmö!
Lördag: Återhämtning
Söndag: Återhämtning
Har ni också slappat idag? Kramar
Inte ofta jag ..
7 år sedan
Hej hej!Sommarvärmen lyste med sin frånvaro här,så det var bok och inomhus som gällde hela helgen.Förstår att du blev slut av äventyret,man blir ju både arg och ledsen av sin hjälplöshet.Visst är det så vi syrror vet och kan för mycket som inte är bra att veta när vi själva drabbas av ohälsa.Det är så lätt att vara klok och förståndig mot andra,men mycket svårt att se sig själv som pat.Tror många gånger att vi försöker göra oss duktigare än vad vi är,för som sagt gnällig pat vill man ju inte vara!Det var inte pers på rehab som var spydig mot mig utan pat.Personalen är helt underbar.Även många "vänner" kan vara ganska klumpiga ibland,men det får man försöka skaka av sig.Tycker det är väldigt skönt med varma bad,men vad trött man blir efteråt.Din vecka ser tuff ut,hoppas den blir bra.kram
SvaraRaderaHej "syster"! Har dröjt lite med mitt svar, men har haft några jobbiga dagar både fysiskt och psykiskt. Ibland bara tar orken slut, man vill bara lägga sig under täcket och inte krypa fram förren stormen är över.. På rehab pratar de mycket om att jag måste släppa min sjuksköterske roll och det gör jag väl till viss del, men jag tror att jag har svårt för att prioritera mig själv, värnar kanske lite för mycket om andra ibland.. Det ligger ju i vår natur, vilket inte går att ändra på. Vad tråkigt att patienterna var sådana.. Idag fick jag verkligen prov på hur mån gruppen var om mej när jag mådde dåligt, blev positivt överaskad. De hämtade en skön stol och var väldigt observanta om jag behövde hjälp pga min arm... Förstår vad du menar med att skaka av sig kommentarer både från vänner, vården, försäkringsbolag men vissa dagar är det lättare än andra. Känns som man hela tiden är på ytan av ett glass som håller på att rinna över, minsta lilla ka ibland göra att det rinner över.. Orkar inte mer ikväll! Stora kramar
SvaraRaderaTyckte rehab var både bra och skönt, men oxså väldigt jobbigt.hann liksom inte känna efer hur jag själv mådde och ville ha det. Det har kännts som om jag levt i en bubbla, hört och kännt allt,men ändå inte varit helt närvarande.När jag började med norsplan sprack plötsligt ballongen och jag var med igen,vilken undebar känsla!Tyvärr måste byten av plåstren justeras för att jag ska få fullgott skydd.Men nu lever jag igen.Förut önskade jag bara att klockan skulle visa 20.00för då kunde jag få gå och lägga mig,önskade bara att dagarna skulle försvinna,det var det ända jag tänkte p hela dagarna.I slutet av maj 2008 hade jag tänkt färdigt, och tog en enorm överdos,låg medvetslös 1 vecka trycket 45.i dag är jag mycket glad att jag blev hittad.faktiskt har mitt liv blivit bättre ,är så tacksam över det jag har,och över att dom vill ha mig dsom jag är.
SvaraRadera