Vita rockar!

Sedan jag blev sjukskriven i januari och inte kunde ta erbjudet arbete eller arbeta över huvudtaget har det varit väldigt jobbigt att vara på ett sjukhus eller att någon berättar hur deras dag har varit om man jobbar inom vården. Detta kanske låter oerhört själviskt, men jag har bara inte orkat med att bli påmind hela tiden. Jag vet vad jag har förlorat efter olyckan och det innefattar mycket och bara att orka stiga upp varje morgon och inte märka att det är någon förändring är påfrestande bara det. När jag skulle på bedömning undvek jag att gå till matsalen på sjukhuset för att slippa se så mycket sjukhuspersonal med arbetskläder som möjligt, det gjorde så ont i hjärtat. När jag kom till rehab tyckte jag det var oerhört skönt att de hade sina egna kläder på sig, det var jobbigt nog att bara veta att man var patient och inte på andra sidan. Det låter bannalt men ibland är det små saker som gör att det rinner över. Har varit patient innan, men de har inte varit på det här sättet. Tror att det var hårdare denna gången för att jag inte visste om jag skulle kunna arbeta med det som jag ville igen, eftersom det inte fanns någon botande behandling. En dag när jag var på rehab kände jag plötsligt att jag var redo att gå genom matsalen, att det var något som jag behövde ta mig igenom. Vet inte vad det var just den dagen som gjorde att jag genomförde det, var väl helt enkelt tillräckligt mogen för situationen. Jag ska allvarligt säga att detta var ingen dans på rosor och det tog många rundor innan den där stora klumpen slutade att komma. När jag äntligen kände att jag kunde kontrollera den situationen så blev min farmor inlagd på en avdelning som jag har jobbat på som undersköterska. Samma klump och samma sorg att inte var en av dem kom igen, fast här kändes det ännu hårdare. Kollegor som kom fram och frågade var jag jobbade nu och kramade om en, mitt öde som berättades åter igen. Ville bara gå iväg, ville bara gråta, ville bara vara en av dem.. Efter denna helgen känns det ändå som att jag har landat mer i den situation jag är i nu, tänker att just nu gör jag allt i min makt för att bli bättre mer kan jag inte göra. Antar att detta är en del av bearbetningen i att ha en skada men detta gör inte saken bättre när man är i själva situationen för då bara känns det som en kniv som sitter i hjärtat.